du känner andra genom dig själv...

det är väl så det heter?

trodde jag iaf.

fallet verkar dock vara det mosatta när det handlar om mig.

Jag känner mig själv genom min systeryster.

När jag pratar med henne om det hon går igenom nu,

känns det som om jag är tillbaka som 17åring och

går igenom allt det där igen.

Hade en liten diskussion med henne för några dagar sedan,

om något som vi inte behöver ta upp här och nu,

vilket fick mig att tänka lite.

Och jag kom på något som jag inte alls tyckte om.

Visade sig att jag är lite som min syster.

Och det skrämmer mig.

Jag vill inte vara som henne när det gäller det.

Sen är jag kanske inte lika extrem som henne, alls.

Reagerar inte på samma sätt eller så, men jag är ändå

lite som henne.

Något som måste jobbas bort.

För en gångs skull lyssnar jag på mina egna råd,

bra Ylva.

Imorn är det tentaskrivande

och sedan Göteborg för att käka indiskt med

älskling, far, camilla, systrami och svåger (som jag inte träffat än,

trots att de varit tillsammans i över ett år nu).

Ska bli mys.

Vill bara att det ska vara imorn klockan tolv(ish),

så jag slipper tänka på det mer o kan koncentrera mig på språksociologin...

...är han bög, eller är han bara stockholmare...?